Inledning till en eventuell e-bok

Kommentera gärna denna text.

Kopia för testläsare

e-bok utan arbetsnamn

Kapitel 1

Hela huvudet surrade av tankar, bilder och ljud. Anders öppnade försiktigt ögonen och insåg att han hade en klarblå himmel över sig. Anders låg på rygg och kände med handen att de var gräs under honom. Mödosamt lyckades han komma upp sittande och började titta sig omkring. Gräsmattan var helt plan och kortklippt som greenen på en golfbana. Hur långt han än tittade så var marken plan ända bort till horisonten. Inga träd, inga buskar, inga hus, ingenting förutom gräs. Himlen var också helt blå utan ett enda moln. Det var ljust som på dagen men Anders kunde inte se solen. När han höll handen över gräset kunde han inte se en skugga.

“Jag måste drömma.”, sa han tyst för sig själv.

“Anders Johansson, kan du höra mig.” Rösten tycktes komma från tomma intet.

“Ja.”

“Vad är ditt senaste minne?”, fortsatte rösten.

“Jag vet inte riktigt.”

“Tänk.”, uppmanande rösten strängt.

Anders blundade och insåg plötsligt att han fortsatte att se omgivningen omkring sig. “Var är jag? Vad har hänt med mig.”

“Snart får du ett svar, men först vill vi veta vad du minns?”

“Vi?”, frågade Anders irriterat, “Vilka är vi.”

“Inga frågor.”, sa rösten ilsket, “Tänk nu istället. Vad minns du?”

Anders försökte tänka men det var helt tomt i huvudet. Men sedan började några minnen dyka upp. Han var på väg över en gata. Han sprang mot rött ljus och plötsligt kom en bil i hög fart. “Jag blev påkörd.”

“Bra.”, sa rösten.

“Bra?” Anders visste inte vart han skulle titta. “Varför var det bra?”

“Det är bra att du minns.”, sa rösten, “Tyvärr så dog ju kroppen.”

“Är jag död?”

“Nästan. Din hjärna överlevde.”

“Va! Nu fattar jag ingenting. Hjärndöd har jag hört talas om. Men detta verkar vara tvärtom.”

“Låt oss förklara.”

Plötsligt försvann gräset och himlen. Anders svävade i totalt mörker. Sen såg han sin kropp på en sjukhussäng. Han såg att hans kropp var alldeles blodig och trasig. Med ett verktyg började någon, klädd som en läkare, skära i hans panna med en liten cirkelsåg.

“Nej.”, skrek Anders, “Vad gör han?”

“Vi räddade dig. Eller din hjärna i alla fall.”

Anders såg hur läkaren plockade ut hjärnan ur skallen och placerade den i en något som liknade ett akvarium fyllt med någon slemmig substans.

“Vi försökte få tag på en anhörig till dig men det gick inte att hitta någon. Det visade sig att du var något av en enstöring, stämmer det.”

“Tja.”, svarade Anders medan han försökte mota sin illamående, “Mina föräldrar dog tidigt, jag hade inga syskon eller kusiner. Mina skolkamrater fick alla jobb. Alla utom jag.”

“Ingen kvinna i ditt liv?”, frågade rösten.

“Jag försökte hitta någon men ingen ville ha mig. Jag vet inte vad jag gjorde för fel.”

“Vi valde att spara din hjärna för att kunna utveckla en teknologi där man kopierar hjärnan i minsta detalj och simulerar den i en avancerad dator.”

“Jaha.”, svarade Anders men kände att han inte riktigt kunde greppa tanken. Framför honom kunde han då se hur akvariet gled in i en magnetröntgen. På en skärm såg han hur en 3D-bild av hans hjärna syntes. “Så jag är egentligen fysiskt död?”

“Vad är döden egentligen?”, frågade rösten, “Bara avsaknad av medvetande? I så fall så lever du. Du tänker ju nu och är medveten.”

“Äsch, det är bara en simulering.”

“Så vi ska stänga av dig då?”

“NEJ! Nej jag vill leva. Ja, eller vara medveten. Stäng inte av mig.”

“Bra.”, svarade rösten.

Plötsligt var Anders tillbaka på gräsmattan utan slut. En känsla av panik började växa i honom. “Men så här vill jag inte ha det. Så här öde.” Då dök det upp en panel framför honom. En panel han kände igen. “MineCraft. Har ni placerat mig i ett MineCraft?”

“När vi grävde i det lilla du lämnat efter dig digitalt så kom MineCraft längst upp på listan.”, svarade rösten. “Är det fel?”

“Nej. Jag spelade många timmar.” Anders rörde vid panelens olika reglage. “Men här finns ju mina världar sparade.” Anders pekade på en och runt honom började världen byggas. “Ganska kul att kunna vandra runt på riktigt i något jag skapat själv.”

“Du skrev en hel del insändare till tidningar också.”, sa rösten, “Vi skulle gärna vilja fråga dig om hur du tänkte där.”

“Jasså. Varför då?”

“Vi vill veta hur människor tänkte på din tid.”

“Min tid? Vilken tid är det nu?”

“Låt oss vänta med det och lyssna på detta först.” Rösten förändras till en lugn kvinnoröst liknande en nyhetsuppläsare.

”Så här skrev du i en insändare från 2017.

Rubriken var VR kan hjälpa många empatilösa män.

Vi har hört försvaret, inte alla män, när de dåliga sidorna av manligheten debatteras. Problemet är att det saknas empati hos allt för många män, inte alla, men många. Ta toalettstolen som exempel. Hur svårt kan det vara att förstå att det nästan inte finns någon som gillar att sätta sig på en toastol där någon annan har pinkat. Oftast är det män som står upp och siktar dåligt. Problemet är inte pissande på ringen och golvet, utan den empatilöshet mannen visar med att inte städa efter sig. Att inte kunna kliva ur sin egen bubbla och förstå hur någon annan upplever det. Men det finns en lösning. Låt män uppleva någon annans verklighet med hjälp av VR, virtuell verklighet. Metoden kan effektivt användas i andra sammanhang, som exempelvis vid misshandel och andra typiska manliga aktiviteter. Inte alla män, men många skulle kunna hjälpas med denna nya teknik.

Och du undertecknade med Det Goda Trollet.”

“Jag minns den faktiskt.”, sa Anders, “Inte insändaren, utan det goda trollet.”

“Tycker du inte det är lustigt att du nu är i en virtuell värld?”, frågade kvinnorösten.

“Nu när du säger det så hamnade huvudpersonen i boken det goda trollet i en virtuell värld.”, svarade Anders samtidigt som han petade på ett fyrkantigt får som gick väldigt nära honom. “Det skulle vara trevligt om denna MineCraft-världen såg äkta ut. Kan ni höja upplösningen?”

“Naturligtvis.”, svarade kvinnorösten. 

Allt runt Anders blev nu extremt verkligt. Han kunde känna en stilla bris och höra vatten som porlar i en bäck intill.

“Det finns en annan insändare vi vill lyfta.” Kvinnorösten väntade inte utan började läsa upp den direkt.

“Inför obligatorisk scanning av hjärnan på svenska befolkningen.

I USA finns det en psykolog som heter Daniel Amen. Hans företag har utfört över 80 000 hjärnscanningar av alla typer av hjärnor och har kommit fram till hur en ”frisk” hjärna skall se ut. Företaget har även tagit fram metoder för att behandla ”sjuka” hjärnor utan att behöva använda mediciner. I ett emotionellt TedTalk beskriver han hur hans metoder förmodligen räddat flera unga personer från att begå brott. Dessa har istället vuxit upp till att bli goda medborgare och älskvärda föräldrar. Vårt sätt att placera brottslingar i fängelse har visat sig vara en dålig idé både ekonomiskt och humanistiskt. Om vi i Sverige väljer att, på ett förebyggande sätt, letar efter ”sjuka” hjärnor redan i unga år så kanske vi kan hindra att dessa växer upp till potentiella brottslingar. Detta är ett starkt skäl till att genomföra en nationell screening av Sveriges hjärnor så vi kan få bukt på icke önskvärda beteenden.”

“Har jag skrivit den?”, frågar Anders.

“Insändaren var undertecknat med Brainscanner.”, svarar rösten, “Men texten var skickad från din e-post.”

Som sagt, kommentera gärna.

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s